Kroppen vill inte alltid bli lugn – den vill bli hörd

– om kroppen, nervsystemet och varför lugn inte alltid är första steget

Många som kommer till Mool säger någon variant av:

“Jag vill bara bli lugn.”

Och vi förstår det. Verkligen.

När kroppen brinner, skakar, surrar, värker eller känns helt stängd, då längtar man inte efter utveckling eller insikter. Man längtar efter vila. Efter tystnad. Efter att få vara ifred i sig själv.

Men kroppen och nervsystemet fungerar inte riktigt så enkelt.

I mitt (Ninas) arbete, både inom yoga och somatisk terapi, ser jag ofta hur vi försöker hoppa direkt till avslappning. Vi andas lugnt, mediterar, lyssnar på mjuk musik, tänker positiva tankar. Allt det kan vara hjälpsamt – men ibland blir det också ett sätt att gå runt det som faktiskt pågår i kroppen.

För kroppen bär på minnen. Inte som berättelser, utan som sensationer.

Det kan visa sig som:

• darrningar
• värme eller kyla
• tryck i bröstet
• ilningar längs ryggraden
• en klump i magen
• en diffus rastlöshet som inte går att “andas bort”

Det är tecken på att nervsystemet försöker reglera sig.

När prat och insikt inte räcker

Många av oss är väldigt duktiga på att förstå oss själva. Vi kan sätta ord på våra mönster, vår barndom, våra relationer. Ändå sitter obehaget kvar i kroppen. Tröttheten. Spänningen. Oron.

Det var här jag själv började fördjupa mig i Somatic Experiencing (SE) – ett sätt att arbeta med trauma och stress genom kroppen och nervsystemet, snarare än genom analys. Inom SE utgår man från något väldigt enkelt men kraftfullt: det är inte vad som har hänt som är avgörande, utan hur kroppen fick möjlighet (eller inte) att bearbeta det som hände.

När något sker för fort, för mycket eller för ofta, hinner nervsystemet inte klart. Energi blir kvar i systemet. Och den energin visar sig senare – ibland som ångest, ibland som smärta, ibland som en känsla av att aldrig riktigt vara trygg i sin egen kropp.

Varför vi gärna hoppar över det som känns

Det är mänskligt att vilja bort från obehag. Och i många sammanhang uppmuntras vi att tänka positivt eller vara tacksamma för det vi har. Det är såklart jättefint när vi kan fylla oss med ljusa tankar. Men när vi konsekvent försöker fylla på med lugn, ljus eller kärlek utan att först lyssna på det som faktiskt finns där, kan det bli en sorts genväg som kroppen inte riktigt går med på.

Lugn som inte är förankrat i kroppen blir ofta skört.

I mitt arbete möter jag ofta människor som är rädda för sina egna reaktioner: “Tänk om elden i mig bränner ner allt runtomkring mig?”,” Om sorgen aldrig tar slut?” eller “Tänk om det blir värre om jag känner efter?”

Det vi gör då, väldigt varsamt, är inte att släppa lös allt – utan små droppar i taget. Somatiskt arbete handlar sällan om stora urladdningar. Ofta är det tvärtom de små förnimmelserna som gör skillnad.

Att lägga märke till: var kroppen känns lite mer trygg, när andetaget spontant blir djupare, när något mjuknar en aning.

Lugn uppstår inte genom att trycka bort obehag. Det uppstår när kroppen märker att den får vara med, blir hörd, och får processa saker i sin egen takt.

Mool som plats för kroppen

Inom Mool arbetar vi med yoga, meditation, samtal och somatiska perspektiv som alla har samma grund: att kroppen inte är något vi ska fixa, kontrollera eller övervinna – utan något vi kan börja samarbeta med och lära oss lyssna på.

Oavsett om du kommer på en klass, ett samtal, eller terapisession så är hållningen densamma: det som känns är inte ett hinder – det är en vägvisare.

Ibland är det inte lugn vi behöver först. Det är kontakt. Och när kroppen får den kontakten, kommer lugnet av sig självt.