Behöver man vara ljuv för att yoga?

Det är lätt att tro det när man ser bilder på “yogamänniskor” i böljande sommarklänningar, kanske lekfullt skuttandes runt i ring eller långhåriga män i linnebyxor med innerliga uppsyner. Ljuv stämning. Inre frid.
Jag (Nina) har säkert också bidragit till den bilden. Men nej, du behöver inte vara ljuv för att yoga, eller vilja bli ljuv. Jag var synnerligen inte det. Jag blev tonåring på det över-ironiska 90-talet, och satt rökandes och blängde på folk som sportade eller skuttade över nån äng.
Men sen när du yogar så händer något. Du blir inte plötsligt lobotomerad till att oprovocerat säga “peace and love” till förbipasserande. Men du börjar släppa fasaden, rustningen utåt för att kunna möta världen. Du känner dig skönare, mer närvarande och hittar glädje i små saker. Du kan vara ärligare.
Yoga handlar inte om att förändras till någon annan, utan att möta ditt autentiska, djupare jag. Ett jag som inte styrs av yttre förväntningar eller grupptryck, utan som känner sig tryggt i sina egna val och uttryck. Från den platsen kan du fråga: Vem vill jag vara?
Och om du blir lite ljuv på vägen? Kan det vara en välkomnad bieffekt? 😉