Min största rädsla – att bli utbränd, igen

Många saker är ju mer skrämmande än att vara utbränd: att bli levande begravd, bränd på bål… listan av rysliga våldsföreställningar kan göras lång, men det är något i att vara utbränd som verkligen skrämmer mig. Den rädslan kryper med mig med starkare närvaro.

Under en tid dominerades mitt liv av en annan rädsla – att kvävas. Det var visserligen lite befogat då jag har en grov sorts jordnötsallergi och befann mig länge i Peru där det gärna strösslas med den aromatiska baljväxten. MEN min värld krympte anmärkningsvärt. Trots att jag snabbt blev utrustad med pålitlig akutmedicin, så lät jag mitt potentiella kulinariska smörgåsbord krympa till mat med skal, typ banan och avokado. Jag var rädd att hälsa på människor (där med kindpussar), eller sitta för länge i en buss. Jag visste att allergin fanns där, men rädslan i sig var så mycket större.

Det är en rädsla jag har fått jobba mycket på (minns en lång dödsmeditation: “so what om jag dör, då är jag ju bara död?!”) Allergin finns kvar men rädslan, som kom som fullfjädrade panikattacker, har släppt sitt krampaktiga grepp om mig.

Jag är inte rädd för utbrändhet på samma sätt som jag var för kvävningsdöden. Det är mer en lågmäld, sakta krypande provokation. Som att köra bil på nån enslig väg när det börjar mörkna, och helt plötsligt få slut på bensin. Allt bara stannar. Min tillit till min egen kapacitet–förmågan att hantera situationer, att tänka klart, att känna kreativitet – är borta, eller så fördunklade att de inte märks. Världen rusar vidare, och jag står kvar (nej, ligger kvar) utan kraft till problemlösning då jag mest skulle behöva den. Förklara för mitt ekosystem att den här cellen i organismen inte längre funkar, “men fortsätt ni!”. Hur stannar man upp när de omkring en behöver att man fortsätter framåt, vidare?

Jag har varit där, tydligt en gång. Jag var ensam trebarnsmamma med ett heltidsjobb som högstadielärare. En dag kom jag på mig själv att stå och steka ägg, utan ägg. Märkte mer och mer hur jag tappade bollen, mentalt. Glömde namn, glömde tider, glömde vägen hem från affären. Då blev jag sjukskriven och gick hem. Sen följde en totalkrasch i energi. Att tvätta håret behövde en dags startsträcka och ljud och ljus från TVn var nästan outhärdligt. Minns hur jag skickade mitt mellanstadiebarn med den vaga instruktionen “hämta lillen från dagis, gå till affären med din syster, ta med er ryggsäckar, och köp mat” – om och om igen. Allt roligt blev jobbigt.

Vi har alla olika rädslor som formar våra livsval, kapslar in oss och begränsar. Min kompis man fruktar hemlöshet, en annan vän är livrädd att bli bortvald. Men för mig handlar det om att bli sådär orörlig, att stå kvar utan kraft när allt annat rör på sig. Jag kravlade mig varsamt upp ur utmattningsträsket. Det började med mjuk yoga, andas på mattan, forma en liten lerfigur målad i glada färger. Små, försiktiga steg. Efter ett tag gick det att åka ut till kusten och kallbada. Jag kunde yoga mer, andas mer, meditera. Började gå längre i skogen. Och så, efter några månader, började jag få tillräckligt med livskraft i systemet att börja måla upp en bild av hur jag ville att mitt liv skulle se ut. Vad behövde jag ändra på? Idag vet jag: att läka tar tid. Yogan hjälper. Den hjälper att läka kroppen, ta hand om de emotionella såren, och att få tillgång till sin inre kompass och modet att följa den.